Dåliga familjeaffärer, lojalitet och Tara Westover

Mapei – 2 cents

Ibland undrar jag om min ilska är obefogad. Ibland önskar jag att den vore det.

Jag ställer en öppen fråga till min pappa. Jag säger: ”hur tror du att det jag har varit med om har påverkat mig?” Han säger: ”det har påverkat dig negativt. Du har fått betala ett (högt) pris för det”. Sedan drar han återigen sin miniföreläsning om hur man inte ska låta det som har hänt definiera en.

Ofta känner jag mig som en papegoja när jag upprepar vad som har hänt mig. Jag tänker mig att andra ser mig som inlindad i en evig offerkofta, jag rullar runt i den och kommer inte loss, den har blivit som en tvångströja, tänker de. Andra måste vara så trötta på mig nu, tänker jag, när jag för jag vet inte vilken gång i ordningen upprepar, med varierade ord ”jag är uppvuxen med en förälder med en personlighetsstörning, det gick särskilt ut över mig, jag blev tvungen att flytta hemifrån väldigt tidigt”.

Det där med ”flytta hemifrån väldigt tidigt” är ett försök från mig att försiktigt ta av mig min offerkofta. Sanningen är ju att jag rymde hemifrån. Det är sällan möjligt för en fjortonåring att helt neutralt flytta hemifrån, i varje fall var det inte så för mig.

Jag vet inte exakt vad min pappa syftar på, när han nämner priset jag har fått betala. Men jag kan spekulera i att han syftar på att det är omöjligt för mig att ha kontakt med flera nära familjemedlemmar. Jag har missat släktträffar, semestrar och gud vet hur många jular i familjens otrygga famn, för att kunna leva och inte bara överleva.

Och grejen är att min egen historia och mitt sätt att hantera den, detta kan jag handskas med. Detta kan jag hantera, det är möjligt och till och med rimligt. Ingen väljer sin familj, jag är medveten om att jag drog en nitlott.

Men vad gör du med en nitlott? Ja inte fan sparar du den och drar fram den varje julafton, varje födelsedag, varannan semester och var tredje helg. Nej, du fattar att det var en nitlott och så går du vidare med ditt liv.

Andras sätt att hantera sin historia har varit svårare för mig. Jag vet att det låter självupptaget, men det finns en förklaring. Det fanns alltså de i min närhet som också hade dragit en nitlott med sin familj. De sökte tröst hos mig, mina olyckssystrar och olycksbröder. Jag sökte tröst hos dem. Ibland hittade jag den, ibland inte. Ibland gjorde det ondare än det gjorde innan att prata med dem som också var maskrosbarn i samma avseende som jag.

De svajade i sitt förhållningssätt till familjen. Ibland ringde de mig och grät, på grund av nitlotterna de dragit. Andra gånger rynkades deras pannor när vi sågs, när de delade med sig av den senaste oturen de haft med ursprungsfamiljen. Det var trauman av samma, eller olika, karaktär som mitt eget trauma.

Men deras lojalitet verkade ändå ligga fast, där hos ursprungsfamiljen. Spelar ingen roll vad nitlotten faktiskt hade innehållit – lojaliteten drog in dem gång på gång. Den drog in dem till jular, påskar, semestrar och fan och hans moster. Lojaliteten mot deras egen familj fick dem också, så begrep jag det i alla fall, att liksom lite överseende klappa mig på huvudet. Den fick dem att kläcka ur sig saker som: ”ja du har ju verkligen varit ensam i ditt uppror”, eller ”du verkar ha svårt för det här med mammor”. De sa de här sakerna med ett illa dolt förakt, självhat eller avundsjuka, jag vet fortfarande inte vilket.

Varför fick det här mig att må dåligt? Vad hade jag ens med det att göra, med deras lojalitet med sina familjer? Varför ens bry sig om vad de kunde kläcka ur sig?

Långt senare förstår jag att det aldrig handlade om dem, det handlade såklart bara om mig. Det handlade om mig på så sätt att jag upplevt på nära håll hur andra i min ursprungsfamilj blivit utsatta eller sett mig bli utsatt – med oförändrad lojalitet. Och nej, den lojaliteten låg inte hos mig.

Tara Westover skriver i ”Allt jag fått lära mig”: ”(…) det här var ögonblicket när kostnaden skulle betalas, när hyran skulle in. Det här var ögonblicket när han [huvudpersonens bror] insåg hur mycket enklare det vore att gå sin väg: vilken dålig affär det var att byta en hel familj mot en enda syster”.

Den där dåliga affären är jag. Olyckssyskonens svajande påminde mig om vilken dålig affär det var att byta en hel familj mot en enda av mig. Det påminde mig om dem som inte gjorde den dåliga affären.

Till siffrornas, grafernas och fyrkanternas försvar

Photo by Leilani Angel on Unsplash. Man wearing eyeglasses lying down.

Jag läser på min gamla terapeuts hemsida att hen tycker att de flesta (sic) av dagens terapier som erbjuds är ”lost in the tidal wave (paradigm) of figures, numbers and squares”.

Eller ok, hen är min förr-förr-förra terapeut, och då har vi inte ens gått igenom alla. Vidare skriver hen att till skillnad från siffror, grafer och fyrkanter är det som ”många av oss faktiskt behöver lite hjälp med att ta reda på var vi kommer ifrån, vart vi är på väg, vad vi verkligen känner och tänker, hur detta hänger ihop och meningen med det hela.”

Och å vad jag ville tro på det där, när jag gick i terapi hos hen och hens efterträdare i deras välgörenhetsterapi.

Nära sju år (!) sammanlagt i deras terapistolar och när terapin till slut avslutades – utmattningssyndron, en existensiell kris och en ny depression som ett sk brev på posten.

Det kostade lite att gå där, i pengar. Det kostade tyvärr mycket, i mående. Jag ska förklara varför: de erbjöd bara psykodynamisk terapi och de var emot antidepressiv medicin på välgörenhetsterapin. Jag lyssnade på dem, och trodde att de hade rätt.

”Du har ju ångest ändå, fastän du äter antidepressiv medicin”, sa min före detta terapeut som jag citerar ovan. Piller, minns jag att hen kallade dem.

Jag kunde inte vara ärlig mot hen. Vid ett tillfälle förstod hen det. ”Jag måste bara säga att nu känns det som att du säger det här för att jag sa det där innan, att jag styrde in dig på det här”, sa hen. Jag protesterade, för jag ville fortsätta säga det jag trodde hen ville höra.

Hens efterträdare sa såhär till mig: ”att äta antidepressiv medicin är i min mening att stoppa alla problemen i en säck”. Jag sa alltid emot efterträdaren så jag sa ”men den här terapin är som att ta säcken och skaka ur alla problemen på golvet och titta på dem”, typ. Sen gick jag kvar hos efterträdaren i sex år.

Efterträdarpsykologen sa till mig att hen rekommenderade mig att bara äta antidepressiv medicin igen under en begränsad period, ett halvår eller ett år. Detta var alltså när mitt liv var i fritt fall och jag redan hade varit deprimerad och börjat och slutat med medicin en gång, och var inne på omgång två.

Jag lyssnade på det, och slutade med medicinen igen efter ett och ett halvt år knappt. Att jag vågade, tänker jag nu. Så dumt.

Nu, när jag går till en psykiater (som dessutom är psykodynamisk terapeut!), brukar jag fråga när jag kan sluta med medicinen (jag började igen). Han förklarar varje gång att det kallas för utsättningsförsök och så säger han: för den som har haft upprepade depressioner (dvs såna som jag) rekommenderar läkarkåren att man ska ha mått bra i ett par år (!) innan man testar att sätta ut medicinen. Typ två, tre år. ”Så – två, tre år… från nu?”, frågar jag den nuvarande psykiatern. Ja, svarar han.

Välgörenhetsorganisationen som stod för min välgörenhetsterapi har numera outsourcat sin välgörenhetsterapi. I ett pressmeddelande skriver de att det beror på att välgörenhetsorganisationen ska renodla sin verksamhet och bara syssla med socialt arbete, alltså inte terapi. De skriver också att den nya huvudmannen bland annat ska erbjuda fler behandlingsmetoder (än bara psykodynamisk terapi, antar jag).

Av nyfikenhet mejlar jag deras pressis (inte alls besatt AB) och frågar: ”jag funderar på om det har riktats någon kritik mot [välgörenhetsorganisationen] för inriktningen på terapin på [välgörenhetsterapin] tidigare, eller om det efterfrågats andra behandlingsmetoder?”

Jag får ett pressis-svar (jag själv har typ samma jobb, men på en myndighet):

”Tack för ditt mejl. [Välgörenhetsterapi] är en fantastisk verksamhet som hjälpt många under åren, en verksamhet som vi är otroligt stolta över. Därför är vi såklart mycket glada över att [nästa huvudman] nu tar över och fortsätter driva terapiverksamheten lika professionellt som vi hittills gjort. Personal och volontärterapeuter fortsätter således i den nya regin.

(…) Mig veterligen har det inte riktats någon kritik mot terapiformen. Däremot har vi genom åren inom [välgörenhetsorganisationen] uppvaktat och uppmärksammat politikerna om att vi anser att fler terapiformer utöver kognitiv beteendeterapi bör erbjudas unga. Socialstyrelsens, som du säkert känner till, rekommendation till landstingen/regionerna är att man främst erbjuder KBT. Vi har hävdat att det måste finnas en större valfrihet för patienten – KBT passar för en individ men för en annan är exempelvis psykodynamisk mycket effektivare.”

Ironin i detta. ”Större valfrihet för patienten?” Landstinget/regionerna erbjöd mig ingen terapi alls och gav mig telefonnummer till ett par tre olika ställen som erbjöd billig eller gratis terapi (jag var ju 20-nånting och hade CSN eller dagisjobb som inkomst). Så hamnade jag i välgörenhetsterapi, utan möjlighet att välja vad för typ av terapi eftersom de bara erbjöd psykodynamisk.

På den myndighet jag jobbar sysslar vi mycket med siffror och grafer. Det tilltalar mig. Det finns en transparens i det som är konkret. När jag läste statistik – mer siffror och grafer – gick jag fram till läraren för regressionsanalysen och frågade om man kunde regressionsanalysera känslor i terapi. Liksom kolla om variabel Y kunde förklara något av variabel X. Javisst, sa han, och ett lugn spred sig i min kropp.

Jag är 36 år och jag vet fortfarande inte vart jag kommer ifrån, vart jag är på väg, vad jag verkligen känner och tänker, hur detta hänger ihop och vad som är meningen med det hela. Men som ni säkert redan har räknat ut spelar det ingen roll.

Inte den minsta, eftersom jag nu äter en medicin baserad på siffror och grafer som gör så att jag inte är deprimerad, och har gått i en fyrkantig terapi som faktiskt har hjälpt mig.

På 00-talet var det lättare att få en lägenhet i bostadskön och att sälja soffor på blocket

Vit soffa med kudde och filt. På 00-talet var det lättare att få en lägenhet i bostadskön och att sälja soffor på blocket. Foto: taylor hernandez on Unsplash.
Foto: taylor hernandez / Unsplash

På 00-talet var det lättare att få en lägenhet i bostadskön, och det var också lättare att sälja soffor på blocket. Mannen i Midsommarkransen som sålde den vita Ikea-soffan till mig sa att han hade fått flera högre bud efter mig, ”det är så många som har ringt”, men att nu hade han ju lovat soffan till mig och han ville hålla vad han lovat.

På 00-talet hade jag inget körkort, så jag bad en kompis som jag bodde med som just hade skaffat körkort att hjälpa mig med att köra hem den. Det fanns ingen liten lastbil så vi blev tvungna att hyra en stor.

Väl hemma hos mannen i Midsommarkransen ville han följa med oss tillbaka. Han var väldigt trevlig, vi blev inte rädda. Lägenheten han bodde i, en liten tvåa, hade han fått efter ett ensiffrigt antal år i bostadskön berättade han. Vi blev inte förvånade kanske, men lite glada.

Nu när hans tjej hade flyttat in skulle de köpa en ny soffa. Han sa att han ville följa med oss och se vart soffan hamnade, att den hamnade på ett bra ställe.

Så satt vi tre stycken i förarsätet på den stora lastbilen, den lilla soffan dunkade omkring i lastutrymmet. Mannen fick se vart soffan hamnade, var nöjd med det och tog tunnelbanan eller bussen hem.

På 00-talet, ett år tidigare, ställde jag mig själv men även en annan kompis som jag bodde med tidigare i bostadskön. Jag minns hur jag beställde hem pappersblanketterna, en till mig, och en till henne. Hon brukade säga att ”det är det bästa du har gjort för mig”. Jag vet fortfarande inte om det var en komplimang eller en förolämpning? Som så mycket annat på 00-talet – drum roll.

För ett tag sedan träffade jag en tredje kompis som jag lärde känna på 00-talet (eller var det 99?) och hon sa att det var jag som hade ställt henne i bostadskön OCKSÅ. Jag har inget minne av detta, men å andra sidan brukar jag ställa folk i olika bostadsköer när jag kommer åt, så snart jag ställt mig där själv alltså.

På 00-talet lät jag folk ta för sig av mig, men jag tog också för mig av dem. Jag pratade om min ångest, mina problem och min medicinering på ett sätt som får mig att rodna idag när jag tänker tillbaka på det. Vem orkar ens lyssna på sådant?

På 00-talet orkade jag inte lyssna på mig själv, och knappt någon terapeut orkade lyssna på mig heller. Funny thing is, att då när jag var i 20-årsåldern, upplevdes min depression och mitt trauma mest som ett problem för de flesta i vården – med få lysande undantag. Min depression var till besvär, för dem.

Den var uppenbarligen till besvär även för den oerhört trevliga och välklädda, rökande, läkaren på öppenpsykatrin. ”Ska jag sjukskriva dig lite?”, frågade hon. Några månader tidigare hade jag med hennes hjälp styrt in på spåret att sluta med SSRI. Jag minns knappt hur det gick till.

Ett och ett halvt år senare, vi är fortfarande på 00-talet, var mitt liv i fritt fall.

På 10-talet hamnade jag i 30-årsåldern och hittills, peppar peppar, har min depression inte blivit så allvarlig som den var då. Funny thing is, att nu när jag passerat 35, upplever ingen terapeut eller läkare min depression som besvärande. De upplever den som en diagnos som kan och bör behandlas. Jag vet inte om det är tiderna som har förändrats eller min ålder som gör att jag kan ställa krav. Men det är klart att det är båda, herregud. Jag har en fast inkomst med en hög lön och kan betala en privatterapeut istället för att gå i välgörenhetsterapi eller ingen terapi alls hos Landstinget, som jag var hänvisad till då.

Vi kan väl säga såhär, att på 00-talet var det lättare att få en lägenhet i bostadskön, det var lättare att sälja soffor på blocket men det var helt klart svårare för mig att må dåligt.